Vi hade återigen glädjen att hälsa dagens talare Sverker Gustavsson, professor emeritus, Statsvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet välkommen till vår klubb. Han inledde dagens ämne Demokratins kris med att bena ut vad som menas med demokrati och vad som menas med kris innan han gav sig i kast med att teckna såväl den demokratiska krisen i Sverige som på den internationella arenan.Till demokrati hör vår syn på politik som t ex konservatism, liberalism och socialism, lagar som garanterar ett antal rättigheter, yttrandefrihet och rösträtt samt utrymme för en legitim opposition. Detta som ett minimum. Kris är ett överexploaterat ord, men rent medicinskt är det ett tillstånd som är kritiskt för en patient. Med demokratins kris menas att det är kritiskt för demokratin världen över.
Den svenska demokratiska krisen bottnar i vårt parlamentariska system med proportionella val, som tillåter många partier och därmed svårigheter att få en majoritetsregering. Vi har en hundraårig tradition av minoritetsregeringar som har kunnat regera med hjälp av breda kompromisser genom stora parlamentariska utredningar. I klartext står således oppositionen bakom stora delar av den förda politiken. Detta system har under de senaste trettio till fyrtio åren monterats ned eftersom det ansetts alltför kostnadskrävande. Ytterligare en faktor är att den ekonomiska krisen på nittiotalet fick till följd en ny budgetlag som innebär att riksdagen ska rösta om budgeten som helhet. Också det av ekonomiska skäl, ett antal kompromisser ökade budgetanslagen.
Allt detta har sammantaget lett fram till att regeringsfrågan blivit allt överskuggande och innehåller en inbyggd bomb. Vad går att göra? I teorin kan man tänka en övergång till majoritetsval med tvåpartisystem, men i praktiken helt omöjligt, eftersom normen är att alla partier ska delta i författningsförändringar. Det skulle kunna vara möjligt att justera budgetlagen och införa parlamentariska utredningar av de största politiska frågorna. Men det är näst intill omöjligt med dagens partipolitiska läge. Behövs mer kris för att det ska kunna förändras? Kanske kan corona-krisen öppna för det? Med tanke på en lång rad nya ekonomiska beslut som tagits och som kommer att kräva hårda besparingar i framtiden. Dagens talare konstaterar att det svenska problemet är självförvållat.
Om vi vänder blicken mot det allmänna demokratiska ser vi att världen efter 1989 fått en ny struktur. Innan dess fanns en uppdelning i diktaturer och demokratier. Diktaturerna styrdes till största delen av enpartier, saknade rättssäkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter, vilket demokratierna i sin tur uppvisade. Efter 1989 har det vuxit fram en ny typ av statsskick som tar fasta på majoritetsstyren. Vi ser dem i Ryssland, Ungern, Polen, Brasilien, Indien och Trump i USA. De bygger sin legitimitet på att de för folkets talan och att det har folket bakom sig. Trump ansåg att han ensam stod för folket och såg som sin uppgift att ”dränera träsket”. På agendan ser vi uppfattningen att det är majoritetsstyrets uppgift att driva ut den liberala oppositionen, rensa upp i all opposition och på många håll genomföra politiska rättegångar. Demokratin i vår mening har svårt att hävda sig när Putin, Orban med flera hävdar att det har ”folket” bakom sig. Tvärtemot oppositionen som inte har folkets stöd. Vi ser samma uttryck i Brasilien och Indien. Sammanfattningsvis har denna syn på folkstödda majoriteter vuxit sig allt starkare världen över. Demokrati som vi ser den har allt mer fått stryka på foten på den internationella arenan.
Dagens anförande väckte många tankar om vad som kan göras för att hejda den negativa utvecklingen. Och som lyssnare tänker jag att demokrati inte är ett tillstånd att befinna sig i utan en ständig utmaning till samtal, diskussion och handling. Den måste alltid på nytt erövras.