Supervalåret i Tyskland 2021. Föredrag 4 oktober

Tyskland är världens fjärde största ekonomi och EUs största medlemsland med 82 miljoner invånare. För Sverige är det ett viktigt land också för att det är vår viktigaste handelspartner, när det gäller ex­porten på en med Norge delad förstaplats.

Trots detta överöses vi inte direkt med nyheter från vårt södra grannland. Inför valet till förbundsda­gen (Bundestag) den 26 september har våra media dock bättrat sig. Förhoppningsvis håller intresset i sig fram till att den nya regeringen bildats, vilket lär ta tid.

De flesta tänker nog på valet till förbundsdagen, men i år är det ett s k supervalår vilket innebär att det äger rum ovanligt många val samma år. Man har inte en gemensam valdag som vi i Sverige och dessutom varierar mandatperiodernas längd från fyra till sex år.

I fem förbundsländer (Bundesländer) och i kommunerna i ytterligare tre har de röstberättigade invå­narna gått till valurnorna i år. Om man inte gjort ett s k Briefwahl, dvs poströstat. Beträffande kom­munerna finns det 11 292. Dessutom väljer man till olika organ i respektive kommun och slutligen även till organ som består av flera av kommuner.

Begreppet Supervalår myntades 1990 då Tyskland hade enats och en lång rad val skulle förrättas i tidigare Östtyskland.

Speciellt med årets val till förbundsdagen är att sittande kansler för första gången inte kandiderar och att en ny regering troligen för första gången kommer att bestå av tre partier. Frågan som många ställer sig är om CDU/CSU kommer att finnas med – något man gjort i 50 av de 72 år som gått sen den tyska staten återupprättades efter andra världskriget.

Det politiska systemet kan uppfattas som krångligt och svåröverblickbart men ambitionen från seger­makterna efter kriget var helt enkelt att göra det omöjligt för ett parti att ta makten.

Tyskland är en federal republik med 16 delstater med långtgående befogenheter. Bland de 16 finns Berlin, Bremen och Hamburg som är s k stadsstater eller stadsrepubliker. Nordrhein-Westfalen har den största folkmängden – 18 miljoner – och Bremen den minsta med 650 000 invånare. Till ytan störst är Bayern. Varje förbundsland styrs av en egen politisk församling – Landtag - som också utser en delstatsregering med en ministerpresident i spetsen.

Någon mer genomgripande kommunreform har inte ägt rum i Tyskland – därav det stora antalet kommuner. För att öka beslutskraften har man bl a inrättat kommunalförbund.

Förbundsdagen har 598 platser. Det finns också en andra ”kammare” - ett indirekt valt förbundsråd (Bundesrat) med 69 platser som representerar förbundsländerna. Ledamöterna måste sitta i respek­tive förbundslands regering och byts således ut allt eftersom man haft val i ett förbundsland. Alla lag­förslag som påverkar delstaterna måste passera förbundsrådet.

Statschefen är för närvarande president Frank-Walter Steinmeier. Hans mandatperiod på fem år lö­per ut i vår och en ny president ska väljas den 27 mars, alternativt kan Steinmeier väljas om. Valför­sam­lingen – Bundesversammlung – består dels av förbundsdagen, dels av lika många delegater ut­sedda av delstaterna. Förbundsförsamlingen har enbart till uppgift att välja president. Delstaternas delega­ter behöver inte vara politiker.

Angela Merkel finns kvar som förbundskansler tills regeringsförhandlingarna är klara.

Den femte byggstenen i Tyskland utgörs av författningsdomstolen som finns i Karlsruhe.

Man är röstberättigad om man fyllt 18 år. Valdeltagandet till förbundsdagen i år låg på 77 %. Apropå ålder var 38% av de röstberättigade 60 år och äldre.

Varje röstberättigad har två röster till sitt förfogande i valet till förbundsdagen eller till delstatsparla­mentet (Landtag).

Första rösten (Erststimme) är ett rent personval/direktval, enligt principen ”the winner takes it all”, medan den andra rösten (Zweitstimme) går till ett parti. Det är resultatet av den andra rösten som avgör styrkeförhållandena i Landtag eller Bundestag. En konsekvens av det här förfarandet är att man måste tillskapa ett antal utjämnings- och tilläggsmandat för att kompensera de skevheter som kan bli resultatet av personvalet.

I kommunalvalen är det direktval till samtliga politiska poster. Det innebär att väljarna har många kryss att placera på valsedeln. I Frankfurt, t ex, hade man 90 röster till sitt förfogande. Man får sätta upp till tre kryss för en kandidat och det är också tillåtet att kryssa politiker från olika partier.

Största parti i valet den 26 september blev SPD med 25,7 procent av rösterna. CDU/CSU fick 24,1, Die Grünen 14,8, FDP 11,5, Alternative für Deutschland 10,3 och Die Linke 4,9 procent. Några procentan­delar gick till oberoende partier.

Förbundsdagen har 498 platser. 299 kommer från direktvalet i 299 valkretsar. Den kommande man­datperioden får förbundsdagen ett rekordstort antal platser – 735. Det är konsekvensen av direktva­let. Så här ser det ut (förra mandatperiodens platser inom parentes). Rent praktiskt innebär det bl a att nya stolar måste köpas in och fler möteslokaler hyras.

SPD – 206 (153) (Sozialdemokratische Partei Deutschlands)

CDU – 151 (200) (Christlich Demokratische Union)

CSU – 45 (46) (Christlich-Soziale Union)

Bündnis90/Die Grünen – 118 (67)

FDP – 92 (80) (Freie Demokratische Partei)

AfD – 83 (92) (Alternative für Deutschland)

Die Linke – 39 (69) (Vänsterpartiet)

Oberoende – 1 (2)

Sammanfattningsvis innebar valet en kraftig tillbakagång för CSU (det sämsta valet sen 1949) och Die Linke medan socialdemokraterna, Die Grünen och FDP gick framåt. AfD gick också tillbaka. Die Linke nådde inte upp till femprocentsspärren men fick platser i förbundsdagen eftersom partiets direktkan­didater vann i tre valkretsar. Det sista mandatet gick till Südschleswigscher Wählerverband tack vare minoritetsskyddet för de språkliga minoriteterna. Partiet finns vid gränsen till Danmark där många pratar danska.

Av sammanställningen ovan framgår också vilka de största partierna på nationell nivå är. Lokalt finns, liksom hos oss, många mindre partier. Partiernas färger framgår också. I Sverige har partierna i regel en blomma som symbol. Att partierna har olika färger innebär att de tänkbara koalitionerna får namn efter färgerna i olika länders flaggor.

De tre största partierna utsåg i våras sina kanslerskandidater: Armin Laschet för CDU, Olaf Scholz för SPD och Annalena Baerbock för Die Grünen. Christian Lindner är partiledare för FDP men inte kans­lers­kandidat.

Armin Laschet, ministerpresident i Nordrhein-Westfalen, fick en dålig start. Motkandidaten var den populäre Markus Söder, ministerpresident i Bayern och ledare för systerpartiet där - CSU. Det blev  kritik för att Laschet utsågs av en mycket liten krets CDU-are. Enligt en mätning var så många som 70% emot valet av Laschet. Han kritiseras för att vara mer intresserad av att representera än att ta itu med politiska utmaningar och han har svårt att fatta beslut.  Att han fångades på ett foto gapskrat­tandes under ett besök i sommarens översvämningsområden gjorde inte saken bättre. För att bättra på Laschets odds inför valet ställde Angela Merkel upp, trots att hon annars låg lågt hela våren.

Olaf Scholz är finansminister i den regering som nu ska avlösas och som består av CDU/CSU och soci­aldemokraterna i en så kallad Stor koalition (Grosse Koalition). Från att ha varit mer eller mindre ut­räknad steg socialdemokraternas aktier allt mer under sommaren. Den stele s k ”Scholzomaten” vi­sade sig som en statsman och överglänste Armin Laschet i de sk triellerna (med de tre kanslerskandi­daterna) under september. En del påstår att han är mer Merkellik än Armin Laschet. Han har t o m lagt sig till med Merkels välkända gest med händerna! Inte nog med att SPD vann i Bundestagsvalet. Det gjorde man även i Mecklenburg-Vorpommern och i Berlin som hade val samma dag. Scholz har fört socialdemokraterna tillbaka till ett arbetarparti, och uppenbarligen är det något som många väl­jare gillar.

Annalena Baerbock, slutligen, tog Tyskland med storm sedan hon, som det ena språkröret för Die Grünen, utsågs till kanslerskandidat. Hon bidrog till en grön våg under våren som gav Die Grünen stora framgångar i de val som ägde rum då. Baden-Württemberg, t ex fortsätter att regeras av den enda gröna mi­nisterpresidenten, Winfried Kretschmann. I Frankfurt am Main blev Die Grünen största parti med 24,6 procent. -Sen hände något: Annalena Baerbock hade bättrat på sitt CV, hon glömde redovisa vissa intäkter och hon plagierade vad andra skrivit i den bok hon gav ut under våren. Baer­bock sa före förbundsdagsvalet att om de Gröna får mindre än 16 procent lämnar hon över till det andra språkröret Robert Habeck att ingå i en eventuell regering. Han har f ö betydligt mer erfarenhet av att sitta i en regering som han gjort hemma i Schleswig-Holstein.

Marknadsliberala FDP har inte utsett någon kanslerskandidat men partiledaren Christian Lindner kan bli en viktig koalitionspartner.

Formellt är det förbundsdagen som väljer kansler och det måste vara en majoritet som aktivt röstar för den aktuella kandidaten. I Tyskland är det således partierna som äger processen – inte talman­nen.

Många tror att en ny regering inte blir klar förrän framåt jul, eller först en bit in på det nya året.

Vilka är då de tänkbara konstellationerna? Här kommer partiernas färger in i bilden!

Många tror att det i slutändan blir en s k ”Trafikljuskoalition” bestående av SPD, Die Grünen och FDP. En ”Ampelkoalition” rycker närmare om Armin Laschet kastar in handduken, vilket det ryktas om.

De koalitioner där CDU/CSU skulle kunna ingå faller då bort. Det handlar om en sk ”Jamaicakoalition” (CDU/CSU, Die Grünen och FDP), en ”Tysklandskoalition” (CDU/CSU, SPD och FDP) eller en ”Kenyakoalition” (CDU/CSU, SPD och Die Grünen). En ”Stor koalition” som efter valet 2018 förefaller minst sannolik.

Just nu sitter Die Grünen och FDP i överläggningar (som man kal­lar ”Zitrus”). Hur de partierna ställer sig kommer att bli avgörande för bildandet av den nya rege­ringen. Christian Linder (FDP) har sagt att han hellre regerar med CDU än med SPD. CDU och FDP bil­dar exempelvis delstatsregering i Nordrhein-Westfalen där Armin Laschet är ministerpresident.

Kan man hitta en modell för en blivande koalition nationellt om man tittar på hur regeringarna ser ut i de 16 Bundesländerna? Nja – så mycket vägledning ger inte koalitionerna där. Allt är möjligt skulle man kunna säga om sammansättningen av delstatsregeringarna.

Det blir mycket att ta tag i för den nya regeringen.

Angela Merkel beskylls för passivitet och kraftlös­het under sina sista regeringsår. Regeringen får också bära hundhuvudet för ett antal misslyckanden. Exempelvis invigdes den nya flygplatsen i Berlin först för ett år sen, med nio års försening. Men na­turligtvis toppas listan av post-covid och ekonomin. Miljö och klimat är också högprioriterat. Förhål­landet till näringslivet måste förbättras. Invandringen finns kvar och Tyskland måste återerövra sin rättmätiga plats i EU. Relationen till Ryssland är känslig, inte minst pga av Nordstream-ledningen i Östersjön.

Ett för oss svenskar förvånande område är digitaliseringen. Men om vi som varit i Tyskland tänker ef­ter är det inte så konstigt. Exempelvis är det fortfarande inte självklart att betala med kort ens på den finaste restaurang. ”Bargeld”, kontanter, ska det vara.  I internationella rankingar över IT-mognad hamnar Tyskland långt ner.

Som kuriositet kan nämnas ett område som inget parti vågar ta i – att införa hastighetsbegränsning på de tyska motorvägarna … En annan lite udda fråga är ett konsekvent användande av både manliga och kvinnliga benämningar när man talar om människor. Man har ännu inte bestämt sig för om man ska använda en asterisk, en understrykning eller något annat.

Avslutningsvis: Vi har en spännande höst framför oss – en höst som kanske också påverkar nästa års presidentval i Frankrike. För att inte tala om vårt eget val i september 2022.

Catharina Blom

2021-10-11