Dagens föreläsare var Sarita Dale Stiftarkitekt vid Uppsala stift talade om Kyrkorna som kulturarv.
Alla stift har en tjänst som stiftsarkitekt eller motsvarande tjänst tex stiftsantikvarie eller stiftsingenjör.
Bilden visar Hamra kyrka belägen i Dalarna vilken är Uppsala stifts högst belägna kyrka på 457 meter över havet. Kyrkan hotas av att läggas i malpåse.
Den 1 januari 2000 upphörde Svenska kyrkan att vara statskyrka vilket innebar att de formella banden mellan Svenska kyrkan och staren förändrades.
Ansvaret för de kyrkliga kulturminnena reglerades genom en överenskommelse som slöts mellan parterna i februari 2000.
Myndighetsarbetet då det gäller den del av det kyrkliga kulturarvet som ännu är i bruk regleras av kulturmiljölagen KML 4 kap. Där finns även Kap. 1 som omfattar arkeologiska lämningar och Kap. 3 som omfattar kyrkobyggnader av ”särskilda skäl” vilka är ett fåtal byggnader.
Kap. 4 omfattar merparten dvs alla kyrkobyggnader som före den 1 januari 2000 har invigts för Svenska kyrkans gudstjänster och som samma datum ägdes eller förvaltades av Svenska kyrkan.
Enligt lagtexten skall kyrkobyggnader, begravningsplatser och kyrkotomter vårds och underhållas så att deras kulturhistoriska värde inte minskas och att deras utseende och karaktär inte förvanskas.
Kyrkobyggande och begravningsplatser byggda före 1939 omfattas dessutom av tillståndsplikt vilket innebär att de inte får på något väsentligt sätt ändras utan tillstånd av länsstyrelsen.
Ett urval av kyrkor yngre än 1940 omfattas även tillståndsplikt enligt ovan.
De varaktigt övergivna kyrkoplatseran skyddas av kulturmiljölagen Kap. 2.
Sarita börjande sedan en färd genom ett landskap där kyrkor kan dyka upp som noder fast förankrade i tiden och marken. Kyrkan markerar att här har det funnits (och finns) l liv sedan urminnes tider. Kyrkan blev medelpunkten i en socken vilket var ett område utanför städerna. En socken omfattade kringliggande byar och tätorter med en prästgård (och andra servicebyggnader som en sockenstuga som kunde tjäna som ett ålderdomshem i Funbo socken min anmärkning). Tillsamman med städernas församlingar bildade socknarna ett nätverk vilket innebar slutsteget i landets kristnande. Vid medeltidens slut hade sockbildningen nått kustbandet. I inlandet gick utbygganden långsammare. Norr om Ådalen och Storsjöbyggden hittas medeltida kyrkor enbart längs kusterna. Under medeltiden gick utbygganden mycket snabbt men saktade v under 1400, 1500 talet.
På 1600, 1700 talet intensifierades utbyggnaden ända in på 1800 talet. Vårt land byggdes upp i kolonialvågor. När en socken bildades, med en kyrka, fanns en präst på plats och man slapp vänta på en utsänd präst 2 gånger om året, då allt skulle ske som dop, giftermål etc.
Nu har en socken spelat ut sin roll (som organisationsenhet). Svenska Kyrkan har ju separerats från staten men förvaltar kulturarvet bestående av ca 3000 kyrkor med tillhörande sedan 1988 skyddat av kapitel 4 i kulturmiljöagen vilket är en tuff uppgift med ett sviktande medlemsantal. Nu diskuteras möjligheter att stänga kyrkorna för att hållas i malpåse. Kostanden har dock blivit för tung och något måste man göra. Problemet gäller främst kyrkorna långt ut på landsbygden i avfolkningsbygder. Här finns en övertalighet. Det finns inom svenska kyrkan ett motstånd till att stänga en kyrka. Inte sällan är kyrkan den sista offentliga lokalen sedan all annan samhällsservice stängt ner. Att stänga en kyrka kan inte ske utan många hänsyn och juridisk prövning avtalet med staten. Kyrkan måste dock vara tillgänglig (som byggnad) enligt avtalet med staten. Ett exempel som nämndes var Ålands kyrka (mellan Uppsala och Järlåsa). Ett annat exempel var Hamra kyrka i Lo-Hamra församling. Kyrkan invigdes så sent som 1872 och är den högst belägna kyrkan 457 meter över havet i Uppsala stift.
Kyrkorna får ej förfalla och det är inte gratis att lägga en kyrka i malpåse. Det är inte heller löst hur förvaltningen skall ske. Hur skall tillgängligheten ske i praktiken? Svenska Kyrkan kan inte neka någon att besöka en kyrka även om den ligger i en malpåse.
Svenska Kyrkan får 460 miljoner av staten för merkostnaden att förvalta kyrkorna.
Att ”renovera” en kyrka kräver konsulters expertkunskap som tar fram olika tillståndhandlingar för att rengöra eller ändra i en kyrka. Resultatet kan ändå upplevas misslyckat. Ett exempel som Sariata nämnde var en kyrka i Mellansverige som genomgått en större förändring efter lång utredning. Dopfunten var dock enligt 75 % av de tillståndgivande experterna inte av ”1600 tals typ” som avsikten var.
Uppsala stift får 40 Miljoner av staten varav 30% går till Uppsala domkyrka som är en rikshelgedom. Några extra pengar delas tyvärr inte ut. Domkyrkan har ca 700 000 besökare per år och det sliter på kyrkorummet. Nu renoveras också tornspirorna vilket kommer att ca 3-4 år och kosta 40-50 Miljoner.
(Olika uppgifter jag hitta på nätet).