Publicerad av Eva Nordin den 23 Jan 2023
Karin Norlén "Att lyckas som kvinna, läkare och ledare på ett patriarkaliskt, hierarkiskt och akademiskt sjukhus" var den spännande rubriken på ett föredrag om Läkare och ledarskap.  Genusperspektivet var den röda tråden när Karin delgav oss sina erfarenheter och lärdomar från ett yrkesliv som varade i mer än 50 år. Ett yrkesliv som alltså fortsatte ett antal år efter pensioneringen!
1964 kom Karin till Uppsala för att studera medicin. De manliga studenterna var 33 och de kvinnliga 11 till antalet.  Efter avlagd kandidatexamen några år senare hälsades studenterna välkomna av en välkänd professor med orden: ”Välkomna fruar, fröknar och kandidater”.  Det blev en väckarklocka för Karin.
 
     Ett par år efter att hon avlagt läkarexamen och blivit legitimerad sökte hon forskarutbildning och disputerade så småningom inom anestesi. Det var varken givet eller förväntat att en kvinnlig läkare skulle gå den vägen. Tvärtom föreslogs och uppmuntrades enbart manliga läkare att forska. För en åhörare blev det tydligt att en kvinna fick ”ta i från fötterna" om hon ville verka på den traditionella manliga arenan. Så var det också på många andra yrkesområden, men jag tänker att det var extra tydligt inom den prestigeladdade läkarkåren.
 
     Med en rad exempel delgav oss Karin sina erfarenheter från sin långa yrkeskarriär. Det var givet att manliga disputerade fick biträdande överläkartjänster medan en kvinna måste hävda och tala för sin rätt till motsvarande tjänst. Med ett lätt avvärjande argument kunde en kvinna viftas bort med att ”hon har ju fyra barn”.  Lika givet var det att sända manliga läkare på konferenser och förvänta sig att kvinnorna tog hand om kliniken under tiden.
 
     Ett par år arbetade Karin i Saudiarabien och fick erfara svårigheter av att göra sig gällande på främmande språk. Det är lätt att tro sig om bristande yrkeskompetens när man inte kan utnyttja sitt modersmåls nyanser.  Det har lärt henne att skilja på språk och kompetens i mötet med läkare från andra språkområden, men att också lita till och tro på sin egen kompetens och sina kunskaper i främmande situationer. Lika viktigt som att lita till sin egen förmåga är det att bestämma sig för vad man vill göra och vart man vill komma. Att vara tydlig och tacka ja till en uppgift om man vill ha den i stället för att säga att man ska tänka på saken. Det är nära till hands att som kvinna, med en lätt rodnad, känna igen sig i många av Karins exempel.
 
     1990 fick Karin ansvar för omorganisation av centraloperation och 1992 tillträdde hon som verksamhetschef vid nyskapade C-op 1. Hon blev ifrågasatt av kollegor och fick vända sig till sjukhusledningen för att få de befogenheter som hon ansåg nödvändiga för uppdraget. I sin ledarroll har Karin funderat över innebörden av ledarskap utan att ge order. Bättre att så idéer genom ”management by walking”. Fackliga uppdrag har också lett till kunskap om förståelse för olika perspektiv inom sjukhusvården. Karin har varit en förebild och pådrivare i allt jämställdhetsarbete.
Karin har haft många ledar- och chefsuppdrag både vid Akademiska sjukhuset och efter pensioneringen därifrån i region Gävleborg. Som ett kvitto på sina insatser har hon belönats med utmärkelsen Årets kvinnliga ledare inom sjukvården 2010 och fått ett rum på Akademiska sjukhuset uppkallat efter sig – Norlénrummet med motiveringen: ”Att jag gjort avtryck som chef för såväl psykiatriska som somatiska verksamheten och att mitt jämställdhetsarbete haft stor betydelse för sjukhuset”
 
     Vi fick lyssna till ett mycket inspirerande och uppfordrande föredrag och kan konstatera att jämställdhetsarbetet ännu inte har gått i mål. Det kräver fortsatt ansträngning, vilja och kamp. Inte minst märktes det vid frågorna efter föredraget.