Beslutfattarens dilemma.
Dagens gästtalare Fredrik Bynander, forskare och centrumchef vid Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, Försvarshögskolan, gav en mycket intressant och högaktuell föreläsning om krishanteringsfrågor.
Det var bättre förr när vi hade en tydligare statlig styrning och hantering av resurser inom totalförsvaret kan många tycka. Men enligt gästföreläsaren var det nödvändigt med de avregleringar och rationaliseringar som tog sin början under 1980-talet och att låta resurser, särskilt en del monopol gå över i näringslivets ägo. Liknande förändringar har ägt rum i hela västvärlden.
Dilemmat uppstår när man måste samla ett stort antal aktörer och göra samfällda aktioner som till exempel vid de stora bränderna 2016 – 2018. Det är nödvändigt att finna en modern variant, ett totalförsvar 2.0, som blir bra på att upphandla tjänster och produkter som garanterar säkra leveranser i svåra lägen. Det är en utmaning att finna rätta verktyg för detta.
Ett av de stora hindren är vårt begränsade blickfång och fantasi. Det är svårt att tänka utanför boxen och kunna räkna ut vad som kan inträffa när vi stöter på problem som vi inte ens trodde att de existerade. Det är mänskligt att utgå från det som vi känner igen och som hände förra gången, men utmaningen är just att det inte blir som förra gången! Bynander gav ett exempel på vad som hände när det började falla ut radioaktivt avfall i samband med reaktorolyckan i Tjernobyl. I Sverige trodde man att det kom från Forsmark och de gjordes stora ansträngningar att ringa dit och nå personal, men ingen svarade för de hade evakuerat! Ett annat exempel är den pågående pandemin. Från början var inställningen från många håll att dessa pandemihot brukar dö ut innan de nått västvärlden.
Förutom begränsat blickfång uppmärksammar forskningen att vi har begränsad handlingskraft. Det ligger nära till hands att tänka att det gäller att ha is i magen och att det går över. Men Bynander framhåller att forskningen visar att det betalar sig att sätta in ordentligt med resurser och beslutsfattande kompetens från början!
Forskningen visar dessutom att rädslan för att skapa panik hos ansvariga är överdriven. Det lönar sig alltid att kommunicera med befolkningen. Ser man en fara bör man tydligt förbereda sig och allmänheten. Detta bortom den innevarande situationen och vad man verkligen vet.
Ytterligare ett hinder är att vi kollektivt ofta har en oförmåga att ta till oss av det vi lärt. Forskningen visar att av de rekommendationer som följt på stora händelser genomförs bara en tiondel.
Ett sista hinder som vi fick ta del av är bristen på att samverka över flera gränssnitt. I varje händelse måste så många aktörer som möjligt vara inblandade.
För framtiden gäller: öva, öva, öva! Testa olika scenarier. Bredda problemställningarna, kommunikationen och gå över sektorsgränser och den egna komfortzonen. Kanske ska Läkemedelsverket och Säpo öva tillsammans, eller varför inte Försvaret och Svenska kyrkan.
Och så till slut några synpunkter på den pågående pandemin – från början saknades probleminsikter om till exempel hur viruset sprids. I Sverige är vi vana vid att ha kontroll och vi är ovana att hantera osäkerhet. Ofta prioriterar vi försiktighet och vi vill helst inte prioritera bort någonting, av rädsla för att göra några offer. Men där måste vi tänka om och göra svåra prioriteringar. Kring detta behövs en levande diskussion.